Intervju i Arbetarbladet 29.11.2021 gjord av Henrik Helenius

Rauno Kousa har varit en viktig bakgrundskraft

Det är välbekant att Rauno Kousa har varit och är en mycket inflytelserik bakgrundskraft inom den finländska arbetarrörelsens ekonomiska institutioner. Han är också aktiv inom Finlands svenska socialdemokrater.

– När det gällde politiken aldrig i första ledet, utan alltid lite i bakgrunden, konstaterar han idag.

Men vad som kanske är mindre känt är att Kousa egentligen är karelare och att han på nära håll upplevde kriget.

– Jag var med om min karelska hembygds evakuering den 13 juni 1944. Jag minns att jag såg hotfulla ryska flygplan och jag minns de långa köerna med karelare och deras hästar och kärror när jag med min mamma, syster och morföräldrar evakuerades västerut, berättar Rauno Kousa som är född den 31 augusti 1941.

Hans hemby hette Yläsommee i Viborgs landskommun.

– Byns stora man var Johannes Virolainen, den kände centerpolitikern, som i likhet med mig skulle senare skulle slå sig ner i Västnyland, säger Kousa som numera är bosatt i Ekenäs.

Virolainens västnyländska hemställe blev Vironperä gård i Virkby i Lojo.

Via politiken blev Kousa bekant med Virolainen.

– Jag måste säga att jag verkligen gillade honom, säger Kousa.

Hela Yläsommee by hade redan efter vinterkriget 1940 evakuerats till Lojo. Men byborna kunde återvända till sin forna hemby i och med att Finland 1941 återerövrade de områden man förlorat åt ryssarna. Men bara tre år senare gick Karelen igen förlorat.

Kousa minns att det var Vaanila gård i Vaanila by i Lojo som måste avstå den jord där Yläsommee delvis byggdes upp.

– Tack vare detta blev hela Vaanila by mycket livskraftig, framhåller Kousa.

Hans far var sågställare och genom att han ofta bytte jobb och bostadsort kom hela familjen att föra ett kringflackande liv i många år.

– Men sedan hittade vi en fast plats att stanna på. Det var Isnäs såg i Pernå. Området var helt svenskdominerat och bara tre familjer talade finska. Under den första veckan vågade jag som finskspråkig inte ens gå ut. Men sedan fick jag många vänner som alla var finlandssvenskar.

Kousa gick i finskspråkiga Porvoon yhteislyseo i Borgå varifrån han också blev student.

Men han betraktar sig som fullständigt tvåspråkig. Något som ytterligare förstärktes av hans giftermål med en finlandssvensk dam, Lili-Ann Junell-Kousa.

Min pappa var fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat i en tid då dessutom kampen mellan socialdemokrater och kommunister var mycket hård inom den finländska fackföreningsrörelsen”

Politiken kom också tidigt med i hans liv. Redan som femtonåring anslöt han sig år 1956 till svenskspråkiga Isnäs socialdemokratiska ungdomsklubb.

– Det var ett dramatiskt år med både generalstrejk och presidentval. Jag minns ännu hur ivrigt vi inom ungdomsklubben i Isnäs jobbade för att få K-A Fagerholm vald till president. Min pappa var fackligt och politiskt aktiv socialdemokrat i en tid då dessutom kampen mellan socialdemokrater och kommunister var mycket hård inom den finländska fackföreningsrörelsen, erinrar sig Kousa.

På 1960-talet utbildade Rauno Kousa sig till forstmästare med utrikeshandeln som specialitet vid Helsingfors universitet. Men det blev bankvärlden där han skulle göra sin egentliga yrkeskarriär – börjande som lärare i Andelsbankernas Centralförbunds Gebhard-opisto, andelsbankernas utbildningsinstitut. År 1964 startade fackcentralen FFC en egen Andelsbank med namnet Yhteistuki. Fyra år senare anställdes Rauno Kousa som verkställande direktör för Yhteistuki och dessutom blev han FFC:s ekonomichef.

– Byggandet av det såkallade Metallhuset i Hagnäs hade kört Metallarbetarförbundet in i ekonomiska svårigheter och FFC hade tagit över fastigheten. FFC:s ordförande Niilo Hämäläinen tyckte att jag som ekonomichef skulle ta hand om de krävande underhandlingarna med bankerna. Något som också klarades av.

De båda jobben skötte Kousa i tio år.

– Men när vi sedan anställde en skild vd för Yhteistuki blev jag ordförande för bankens direktion.

I sjutton år satt Kousa som ekonomichef vid FFC innan han år 1985 flyttade till EKA-koncernen.

– På mitt ansvar föll koncernens fastighetsförvaltning, investeringar och aktiehandel. När EKA år 1993 hamnade ut för företagssanering ledde det till att jag fick köra ner flera placerings- och fastighetsbolag. Man kan säga att jag blev en terminalvårdare för en del av företagen inom arbetarrörelsen.

Tack vare sina språkkunskaper kom Rauno Kousa att se en stor del av världen. Under sin yrkeskarriär besökte han sammanlagt 32 länder. Dit hörde Italien undantaget nästan alla europeiska länder samt USA och Kuba.

– På Kuba fick jag skaka hand med Fidel Castro, säger Kousa med ett småleende.

I USA kunde han bekanta sig med fackföreningsfrågor och den amerikanska fackcentralen AFL-CIO. Hans intryck var att de amerikanska fackliga aktivisterna är öppna och rejäla.

På frågan om hur USA upplevdes i jämförelse med Sovjetunionen svarar Kousa underfundigt:

– I de båda länderna var det papperslappar som gällde. I USA dollarn och i Sovjetunionen propuskan.

Rauno Kousa är en övertygad nordist. Tack vare jobbet hade han mycket att göra med ekonomicheferna för de fackliga Landsorganisationerna i Norden. Plus Arbejdernes Landsbank i Danmark och Landsbanken i Norge. Någon motsvarande bank fanns och finns inte i Sverige. Därtill kom hans engagemang som revisor för Nordens fackliga samorganisation NFS.

Inte heller som pensionär har Kousa valt att lägga sig på sofflocket. Bland annat är han vice ordförande för alla de bostadsfastighetsbolag som Raseborgs stad äger. Dessutom är han styrelsemedlem i Pensionstagarnas Centralförbund PCF, kassör för förbundets svenska distrikt, samt vice ordförande för Ekenäs Pensionstagare.

Genom flyttningen till Ekenäs år 1997 bytte han också partiavdelning från Helsingfors svenska arbetarförening som han tillhört sedan början av sextiotalet till Ekenäs socialdemokrater. Orsaken till han valde Ekenäs som boningsort var enkel:

Hans fru Lili-Ann är från Ekenäs.

Paret bor nu i ett egnahemshus i stadsdelen Knipnäs. Rauno har tre barn och fem barnbarn av vilka det äldsta är 25 år och det yngsta 22.

Som främsta hobby uppger han:

– Läsande, läsande. Alla politiska memoarer och deckare. Därtill kommer idrotten där bobollen och ishockeyn varit mina specialgrenar. En av mina döttrar har dessutom två finska mästerskap i handboll, säger Rauno Kousa med stolthet i rösten.

Harding fann nya vänner bland pensionstagarna.

Makans bortgång blev ett hårt slag för konditorn och bagarmästaren Harding Lindholm i Ekenäs.

Med traditionella rötter i Tenala och ett långt liv i Ekenäs landskommun flyttade Harding slutligen till centrum av Ekenäs. Han kände sig ensam. Hur löstes Hardings vilsenhet?

• Jag gick till ett möte med Ekenäs pensionstagare. Inte kände jag just någon där heller. Månne de alls har något att ge? Men efter tre-fyra möten tyckte jag att jag blivit inskriven i rullorna. Bland pensionstagarna fick jag vänner och kamrater som förblivit nära allt sedan dess, säger Harding.

Nu står den stillsamme men energiske Ekenäsbon inför ett nytt skede i sitt liv. Efter elva år som ordförande för Ekenäs pensionstagare tänker Harding träda åt sidan. Det blir inte lätt att hitta en efterträdare av hans solida kaliber.

I Ekenäs dras pensionärsverksamheten med samma problem, som resten av det svenska distriktet. – Vi borde årligen få fem- tio nya och relativt unga medlemmar. Detta tillskott skulle ge föreningen ny energi och dynamik, ett schwung som de äldre medlemmarna inte längre alltid  kan uppbåda. Åldern tar ut sin rätt.

Harding Lindholm har gått den långa vägen till en uppskattad yrkesskicklighet och ett gediget kunnande i bageri- och konditoribranschen. Han kommer från ett småbrukarhem i Tenala där pappan var känd för som hantverkare och uppslagsrik reparatör och mekaniker inom de dåtida jordbruksyrkena.

Harding har ärvt pappans sinne för vackra proportioner och arvet går vidare hos barn och barnbarn, där de konstnärliga färdigheterna ytterligare har trätt fram. Ättlingarna till en anspråkslös familj i Tenala hargått vidare till internationella poster och senare studier vid utländska universitet. Därigenom har också Harding blivit en berest herre som besökt barnen i USA, Japan, Belgien, Nicaragua. Barnen och barnbarnen har fått spänna sina vingar i många väderstreck.

Själv förkovrade sig Harding Lindholm genom praktik från tidig ålder till gesällprov för yrkesbagare och godkända prov för konditormästare vid anstalten för yrkenas främjande i Helsingfors.

Det fackliga engagemanget kom tidigare i Harding Lindholms liv än politiken. Han blev aktiv i bagarnas sammanslutning inom Finlands landsorganisation (FLO), som var en utpräglat socialdemokratisk motspelare till FFC som under SDP:s splittring dominerades av kommunister och soc.dem. oppositionen, skogiterna.

Politiken väckte honom då Harding deltog i en tre veckors facklig kurs i Dalarna. De svenska kamraterna verkade klartänkta, övertygande och fasta i sina åsikter. De var, kort sagt, klassmedvetna.

Socialdemokraterna i Ekenäs landskommun blev den politiska hemvisten, där Harding ingick i styrelsen under riksdagsman Lauri Metsämäkis ledning. Han mins med stolthet hur landskommunens socialdemokrater tog det första initiativet till Ekenäs nationalpark, som sedan blev verklighet och en oas i den stora skärgården.

Den avgående ordföranden för Ekenäs pensionstagare har sitt aktuella program för dagens pensionärspolitik klar:

1.Vi skall ha vård på svenska så nära hemmet som möjligt.

2.Man måste inse att alla varken kan eller vill vårdas hemma. Vården hemma bygger delvis på en myt.

3. Fungerar vårdsystemet bra, om hemvårdarna tillbringar den mesta tiden av sin arbetsdag på landsvägen, jäktande från en plats till en annan?

De som idag har det svårast är de som endast lyfter folkpension och en låg arbetspension.- Resten av oss klarar sig då man lever sparsamt, säger Harding.  Gränsen, tror jag, går kring 1 000 euro netto i månaden. Det är omänskligt att tvingas leva på 400 – 500 euro.

Harding Lindholm är i god form för sin ålder, Efter att som 15-åring ha tjuvrökt amerikanska smuggelcigaretter, slutade han efter ett halvår då de försvann från marknaden.- Men redan efter en så kort tidkände jag ett farligt sug efter nikotin, säger han. Efter en lite ystrare ungdomsperiod har han också varit måttfull med spriten.

Idag framhåller Harding Lindholm historieskrivningens betydelse.- För att kunna uppskatta dagens goda och ett tryggt liv måste vi känna till vägen till välfärdssamhället, anser pensionstagarnas banérförare i Ekenäs. Själv är han en läsare med stor aptit på historiska arbeten.

Den trivsamma lägenheten vid Ladugårdsgatan i Ekenäs, invid sportplanen, berättar om en kamrat som har funnit sin plats i livet och nu går vidare med avklarnat sinne och gott mod.

Ralf Friberg

En arbetares livsresa från barndom i krig till aktiva dagar som pensionär

Man får vara glad att man vet vem man är och var man bor då man vaknar på morgnarna. Det säger Marita Eklöf, 79 år och aktiv pensionär i Ekenäs.

Hon fortsätter sitt resonemang kring åldrandet:– Det är viktigt att man inte sitter och deppar hela tiden.

Själv är hon ett gott exempel på en energisk  pensionär, full av livsvilja och med innehållsrika dagar. Men vem är Marita Eklöf?

Vi låter henne berätta:– Jag är född i september 1938 i Kyrkslätt, men uppvuxen i Hulta i Backgränd i dåvarande Karis landskommun.

Hon hör med andra ord till den generation som har sina första barndomsminnen från kriget. – Jag minns hur allt skulle vara mörklagt under kriget. Då höet skulle köras in skedde det i nattmörkret så att man inte blev upptäckt av fientliga flygplan.

Som sextonåring flyttade Eklöf till Hangö där hon började studera vid Evangeliska folkhögskolan. Och som 18-åring blev hon anställd som städerska vid Mjölbolsta sjukhus i Karis landskommun. – Fast idag heter det inte mera städerska utan avdelningsbiträde, kommenterar hon.

Efter åtta månader vid Mjölbolsta följde Lindholms kafé-restaurang i Ekenäs där hon jobbade i köket. Sedan kom en tid som barnflicka och en period vid Fiskars plastfabrik i Ekenäs.

1965 anställdes Eklöf vid köket i Ekåsens sjukhus i Ekenäs där hon stannade ända till sin pensionering.

– Det  började med att jag enligt reglerna var borta i femhundra dagar därför att man 1999 började sätta bort folk. År 2001 blev jag pensionerad efter trettio års tjänst.

Marita Eklöf är numera aktiv inom Ekenäs Pensionstagare där hon är styrelsemedlem.

– Dessutom är jag medlem av kaffeklubben och kaffekokerska, säger hon med ett skratt.

Tror på att diskutera och jämka

Till de föreningar där hon är med kan ytterligare tilläggas Ekenäsnejdens Invalider samt Västnylands cancerförening.

– Min man Per-Erik Eklöf dog nämligen i cancer 2008.Honom hade hon träffat redan 1962. – Vi förlovade oss i november samma år och i maj 1963 gifte vi oss. Hennes man var född och uppvuxen på Kälkö i Barösund i Ingå.

– Förr brukade vi ofta var för att hälsa på yrkesfiskaren Ruben Björklöf i Barösund.

Marita och Per-Erik Eklöf fick två barn; en pojke 1966 och en flicka 1969 vilka båda bor i Ekenäs. – Mitt yngsta barnbarn är tolv och mitt äldsta 22 år. Så man vet aldrig av innan man har barnbarnsbarn, säger Eklöf med ett småleende.

Hennes bestämda uppfattning är att dagens ungdom alltför lättvindigt gör slut på sina äktenskap och skiljer sig. För henne och hennes föräldrageneration var det däremot en självklarhet att man försökte hålla ihop så länge det gick. – Nuförtiden tycks man inte kunna diskutera och jämka i äktenskapen utan man bara går och lämnar sin livskamrat. Mest synd är det om barnen som hamnar emellan.

Eklöf berättar att hon tycker om att handarbeta och brodera. Och att titta på tv. 

– Men jag tycker inte om alla moderna tv-program. Ibland finns där en humor som jag inte förstår.

Dessutom gillar hon att motionera och att spela Boccia inom Ekenäs Pensionstagare. Boccia är ett precisionsspel med klot som ursprungligen kommer från Italien.

Eklöf berättar att Ekenäs Pensionstagare är en mycket aktiv förening som samlas till medlemsmöten två gånger i månaden på  ungdomsgården”Uncan” i Ekenäs. Ungefär 25 till 30 personer brukar delta i mötena. Därtill kommer födelsedagsfesterna för dem som fyllt jämna år under året, samt en minnesstund för de avlidna. Och en bowlingklubb inom föreningen.

– Under hösten höll Ekenäs Pensionstagare bland annat ett intressant möte där Sture Lindholm berättade om sina böcker.

Socialdemokrat sedan 60-talet
Marita Eklöf tillhör dessutom Ekenäs socialdemokrater där hon är frimedlem. Hon anslöt sig redan i slutet av 1960-talet till Finlands socialdemokratiska parti.

– Vid Ekenäs socialdemokraters julfest ifjol höll ambassadör Ralf Friberg ett intressant anförande om Urho Kekkonen.

Hon skulle gärna se att stödet för socialdemokraterna kunde bli större än vad det är. – Men jag ger inga råd, säger hon bestämt.

Däremot har hon en klar uppfattning om den aktuella debatten om sexuella trakasserier. – Det är bra att man tar upp saken. Men jag tycker att det gått lite hysteri i hela diskussionen.

Sedan 2009 är Ekenäs en del av Rasborgs stad. – Allt skulle bli så bra, men bättre blev det definitivt inte.

Som exempel på försämringarna nämner hon kollektivtrafiken. Hon har klarat sig genom livet utan vare sig bil eller körkort. – Men utan bil kommer man ingenstans då både buss- och tågförbindelserna skurits ner.

En sak inom Raseborgs stad gör dock Marita Eklöf verkligt glad. – Mitt yngsta barnbarn går i grundskolan i Snappertuna kyrkby. Som andra småskolor skulle den också läggas ner. Men lyckligtvis fick den bli kvar. Och det är bra därför att i små skolor finns mera samhörighet än i större skolor, framhåller hon mycket bestämt.

Text och foto:  Henrik Helenius (kopierat från Arbetarbladet)

Kopierat från Svenska distriktets sida.

Hedersknyffel och gentleman

Vi lever nu i datavärlden. Det fastslår pensionären och förtroendemannen Torsten Gabrielsson i Ekenäs (78). Han har dator, kan skicka text och fotografier och är bekväm med hanteringen av data.

”Totti ” Gabrielssons beslutsamhet att tackla datavärldens nya utmaningar är bara ett av de drag, som gör honom till en personlighet i sin generation. När man ser den gråsprängda pensionären med sin stabila gång och sin aktionsberedskap frestas en utomstående att knyta ihop två framstående egenskaper hos ”Totti”. Han är både gentleman och hedersknyffel.

Det är inte svårt att förstå varför Torsten Gabrielsson väcker sympati och vänliga känslor. Det han åtar sig att sköta, det gör han noggrant och med besked.

Han är också hedersmedlem i kommunfackets JHL, Finlands svenska socialdemokrater och den socialdemokratiska ungdomsorganisationen Unga Örnar.

Efter att ha gått folkskolan hade Torsten Gabrielsson nog inte framtiden klart utstakad. Gossen från jordbrukslägenheten i Backgränd, Karis, sökte jobb där det fanns att få. Han var bygghjälp hos Danielssons växthusodlingar, hjälpte pappan med odlingsarbete på Västerby gård i Ekenäs och hyste drömmar om att bli snickare eller timmerman. Han gick den linjen i västra Nylands yrkesskola i Karis.

På Sundströms snickeri jobbade den unge Gabrielsson i tolv år. Det slutade med thinnerförgiftning och besvärliga sviter. Hos Sundströms hade man inget fack och inget egentligt arbetarskydd heller

Efter tiden på snickeriet anställdes ”Totti” av Ekenäs stad som vaktmästare för idrottsplanerna och det var ett uppdrag han fullföljde i 32 års tid, ända fram till pensioneringen år 2000. Dessutom dubblerade ”Totti” som tidningsutdelare. Jobbet och extraknäcket gav honom en mycket god kondition, som han ännu drar nytta av. Dubbeljobbet krävde ordnade levnadsvanor.

Jag fick många vänner och bekanta under dessa år, berättar Torsten Gabrielsson. Det var skönt att jobba utomhus efter den kvävande tiden som möbelfärgare hos Sundströms, säger han.

När Torsten Gabrielsson inträdde i det kommunalas tjänst fanns genast en kamrat till hands. Det var den legendariske eldsjälen Fjalar Wiberg, som lockade honom att ansluta sig till kommunfacket och även Ekenäs socialdemokratiska förening.

I 28 år fungerade Torsten Gabrielsson som lokalavdelningens sekreterare inom kommunfacket. Uppdraget överlappade delvis med sysslan att i fjorton år fungera som sekreterare i styrelsen för Ekenäs socialdemokrater. Då fick han också svara för föreningens information till lokala media. Först hade han ett gott samarbete med lokaltidningen Västra Nylands skickliga kommunalreporter Sven Holmström, senare gällde det att sända in egna texter till VN, som ofta nog förhöll sig lite kinkigt till ett socialdemokratiskt budskap.

Torsten Gabrielssons arbetsinsatser under en lång tid vittnar både om en samvetsgrann och slitstark natur. Han har i själva verket varit så upptagen av sina förtroendesysslor att han först för fyra-fem år sedan anslöt sig till Ekenäs pensionstagare. Men sedan tre år tillbaka är han den framgångsrika föreningens sekreterare.

I dag sköter ”Totti” konditionen med cykling, promenader och strövtåg i skogen.

Lite resignerad – eller klok – är Totti i alla fall. Alla barnbarn är inte lika benägna att följa farfars kloka råd. Men det tar Totti med en klackspark. Man kan inte påtvinga unga människor varken sina råd eller åsikter.

En aktuell sak är klar. Torsten Gabrielsson gillar inte utfallet av senaste riksdagsval. Sannolikt får vi räkna in honom på barrikaden när det nästa gång gäller att försvara löntagarens och pensionstagarens intressen och rätt. Engagemanget är självfallet och innehåller aldrig en kalkyl för egen vinning.

Ralf Friberg